Mitt liv börjar bli riktigt bra.
Jag vet inte när jag var såhär glad sist.
Min fina pojke kommer hit här på Söndag och stannar över natten.
Ska bli så otroligt skönt.
Som jag saknar min stjärna i livet!
Nu får han vara här var 3 vecka, inte hela veckor men det är iaf en början:)
Vill bara skrika ut hur glad jag är.
Nu har vi flickorna och det är full rulle :)
Innan i dag baka vi pepparkakor så det får vi fika på i kväll:)
Underbart att se hur lyckliga både dom o Lars är när dom är tsm <3
Men dom andra dåliga vibbarna försvinner inte..
Det bara maler på och på.
Att man orkar fortsätta?
Vrf?
Är iaf 100 % säker att slutar inte detta flyttar jag/vi på direkten.
Känner fan det är mobbing!
Men upp till dom, jag har inget att förlora på detta!
Men har lärt mig att ALDRIG säga vad man känner.
Till visa iaf, men sanningen kommer alltid fram o då e det inte jag som står där o ser dum ut!
Att man kan göra så?
Börja kontakta mina närmaste och snacka massa skit om mig?
Vrf?
Jag förstår inte vrf man vill sabba ens son förhållande när han är lycklig?
Vad kan du ge han som inte jag kan?
Patetiskt är ända ordet jag hittar just nu.
Men jag har aldrig haft er i mitt liv innan och jag behöver er inte.
Men tänk om man slutat be han typ välja på mig o er?
Kärlek till min familj och mina vänner ni är guldvärda:)
