Ett liv som sjuk?

Är inget jag önskar någon.

Var 13 år när jag blev sjuk, 10 år sen nu.

Drog kortet med motgångar när jag födes.

Man ska aldrig ångra man föddes, men i bland gör man det.

Eller att födas till nån som hade det bättre.

Har kämpat i 10 år, 10ÅR!!!

Hur länge till ska jag behöva kämpa?

I bland känns det som man önskar man hade en pistol!

Så man slapp lida alla åren..

Den 30 April 2006 ändrades mitt liv, jag kände glädje, 

en glädje som inte gick att jämföra med något!

Jag fick min son!

Fabian, Jörn, Tony Persson!

Min livs lyckligaste dag..

Han var min prins som rädda mig!

     

Allt gick bra ett tag, ett litet tag!

Jag blev beroende av han lämna han inte 1 sekund.

Kände mig mer o mer konstig & fick åka till sjukhuset.

Där fick jag en diagnos förlossningsdepression!

Det tog hårt, men jag hade ju min prins.

Min prins som jag fortsatte kämpa för..

Han & jag var ett, vi lämnade aldrig varandra.

När han var nästan 3 år tog sjukdomen mig.

Jag orkade inte leva, inte ens för min son.

Kände han hade det bättre utan mig & att han förtjäna en frisk mamma.

Jobbade alldeles för mycket för att kunna handla allt till han.

Gav han saker för att han inte skulle sluta älska mig, men i dag vet jag att

så var det inte.

Min son älskar sin Mamma så otroligt mycket.

Det blev åter till sjukhuset för att mina närstående var oroliga för mig.

Mitt liv bestod av att gå upp på morgonen, äta frukost med Fabian, köra han till dagis.

Åka till jobb, jobba & sedan hämta Faban på dagis.

Vi åt alltid direkt vi kom hem, sen var det lek i någon timma,

o sedan var det godnatt för min prins.

När jag lagt han var det alltid samma sak gråta sig till sömns!

Sista tiden på jobb var ingen hit, jag svimma ofta gick ner massa kilo.

Vägde 44 kg, alldeles för lite för mig.

Blev inlagd på en avdelning för att vila upp mig för jag hade

"gått in i väggen" & fått en depression..

Fabian fick vara hos min mamma under tiden.

Efter ett par veckor blev jag utskriven, kom hem till vår lägenhet.

Men det var tomt ingen Fabian.

***** tyckte han skulle vara där ett tag till :(

E tag blev månader, o mina sjukdomar blev fler..

Jag klara inta av att vara utan någon jag varit med 24-7!

Jag blev sjuk, knäpp & orka inte mer.

Fabian hade det bättre utan mig!

Jag försökte ta livet av mig, sluta på intensiven.

Senare på psyk!

Blev tvångsintagen & fick inte vara ensam 1 minut.

Jag var allvarligt sjuk & en stor skada för mig själv.

Men en som redan är sjuk, är det konstigt man blir mer utan sin son?

Har varit tuffa år & jag kommer aldrig bli av med mina sjukdomar.

Men jag har lärt mig leva med dom, & hantera dom..

All hat i min kropp har blivet till kärlek..

Har så mycket kärlek att jag inte får ut all..

Nu trivs jag med mitt liv & längtar efter morgondagen.

Det är mycket tack vare min sambo..

O självklart min älskade son som finns i mitt huvud, varje sekund

av dygnet..

Aldrig släpper jag dig..

All min kärlek till dig